2013-06-20
16:11:00
Fighter - Prolog
Ann's point of view
~Flashback~
Jag sprang upp till mitt rum och drog fram min alldra största väska, en grön stor adidas väska. Jag packade ner så mycket kläder som möjligt, tryckte ner min mobilladdare, alla mina pengar la jag ner i plånboken som också åkte ner i väskan. Jag drog min grå hoodie tröja över huvudet satte på mig min blå superman kepa, hängde väskan på axel och tog min gitar, som låg i gitarväskan, gick snabbt ner till hallen skyndade på med mina vita converse, tog nyklarna, tryckte ner mobilen i fram fickan på mina shorts och gick ut.
Det huset jag bott i sen den dagen jag föddes, det huset ville jag komma bort från och inte va kvar i. Den familjen jag alltid levt med vägrade jag va med.
Det jag en gång lovat pappa kunde jag nu inte hålla.. Att finnas där för min syster, beskydda henne och hjälpa henne gick inte längre. MIn älskade lilla syster skulle få lida bara för att mamma, hennes nya kille Stive och jag inte klarade av varandra.
De hade gått ett år sedan pappa försvann och mamma hade gått vidare, jag och Lucy däremot hade inte.
Stive, mamma och jag hade bråkat minst 2 gånger varje vecka sen över ett halvår tillbaka.
Den här gången hade allt gått för långt.Vi hade bråkat rejält 2 gånger på mindre än 48 timmar. Det sista bråket hade gått över gränsen. Efter ett tag hade jag skrikigt:
"I HATE YOU BOTH! AND MOM I HATE YOU MOST IN THE WORLD! YOU ARE NOT THE SOME MOM I KNOW 2 YEARS AGO."
"Take that back! If you don't do it you need to leave and never come back!" hade mammas svar varit på det jag skrikigt upp i ansiktet på henne. Jag hade direkt rusat upp till mitt rum och 10 minuter senare gick jag ensam på gatan, utan någon stans att ta vägen.
Mörkret kom och jag satt ihop krypen på en av bänkarna i norra delen av parken som ligger i slutet av kvarteret.
~Flashback ends~
Jag gick på gatan jag en gång bott på i East End, i London, och kollade på alla stora hus som fanns på båda sidor av vägen.
Min väska, stor del av mina kläder och jag själv var förstörd, det enda som antagligen var helt var min gitar och halsbandet jag en gång fått av pappa.
Alla mina pengar hade tagit slut efter ungefär 2 år sen, jag fick inte bo hos någon av mina enda vänner Jessy och Kim för deras föräldrar vägrade. Enda gångerna jag fick va hos dom var när deras föräldrar inte va hemma.
Jag hade fått klara mig själv de senaste 3 åren, mesta del bott på gatan om inte någon snäll person lät mig sova hos dom en natt.
Jag sjönk ihop mot en mur som skyddade ett stort hus.
Mina tårar brände bakom ögonen och när känslan jag haft kom tillbaka brast det, tårarna rann hela tiden ner för mina skitiga kinder. jag drog upp knäna och lutade pannan mot dom.
Känslan av att känna sig ensam, övergiven, rädd, hopplös och oälskad fanns i mig hela tiden. Mycket hade mina stackars armar fått lida för och även denna gång.
Blodet rann ner för handen och droppade ner till marken.
"Please someone help me..." min röst sprack och även om jag visste ingen hörde mig sa jag det ändå.
Jag försökte somna mot den hårda sten muren medans orden jag haft i huvudet väldigt länge snurrade runt; du är värdelös, ingen vill ha dig, du är ensam, ingen älskar dig.
Jag sprang upp till mitt rum och drog fram min alldra största väska, en grön stor adidas väska. Jag packade ner så mycket kläder som möjligt, tryckte ner min mobilladdare, alla mina pengar la jag ner i plånboken som också åkte ner i väskan. Jag drog min grå hoodie tröja över huvudet satte på mig min blå superman kepa, hängde väskan på axel och tog min gitar, som låg i gitarväskan, gick snabbt ner till hallen skyndade på med mina vita converse, tog nyklarna, tryckte ner mobilen i fram fickan på mina shorts och gick ut.
Det huset jag bott i sen den dagen jag föddes, det huset ville jag komma bort från och inte va kvar i. Den familjen jag alltid levt med vägrade jag va med.
Det jag en gång lovat pappa kunde jag nu inte hålla.. Att finnas där för min syster, beskydda henne och hjälpa henne gick inte längre. MIn älskade lilla syster skulle få lida bara för att mamma, hennes nya kille Stive och jag inte klarade av varandra.
De hade gått ett år sedan pappa försvann och mamma hade gått vidare, jag och Lucy däremot hade inte.
Stive, mamma och jag hade bråkat minst 2 gånger varje vecka sen över ett halvår tillbaka.
Den här gången hade allt gått för långt.Vi hade bråkat rejält 2 gånger på mindre än 48 timmar. Det sista bråket hade gått över gränsen. Efter ett tag hade jag skrikigt:
"I HATE YOU BOTH! AND MOM I HATE YOU MOST IN THE WORLD! YOU ARE NOT THE SOME MOM I KNOW 2 YEARS AGO."
"Take that back! If you don't do it you need to leave and never come back!" hade mammas svar varit på det jag skrikigt upp i ansiktet på henne. Jag hade direkt rusat upp till mitt rum och 10 minuter senare gick jag ensam på gatan, utan någon stans att ta vägen.
Mörkret kom och jag satt ihop krypen på en av bänkarna i norra delen av parken som ligger i slutet av kvarteret.
~Flashback ends~
Jag gick på gatan jag en gång bott på i East End, i London, och kollade på alla stora hus som fanns på båda sidor av vägen.
Min väska, stor del av mina kläder och jag själv var förstörd, det enda som antagligen var helt var min gitar och halsbandet jag en gång fått av pappa.
Alla mina pengar hade tagit slut efter ungefär 2 år sen, jag fick inte bo hos någon av mina enda vänner Jessy och Kim för deras föräldrar vägrade. Enda gångerna jag fick va hos dom var när deras föräldrar inte va hemma.
Jag hade fått klara mig själv de senaste 3 åren, mesta del bott på gatan om inte någon snäll person lät mig sova hos dom en natt.
Jag sjönk ihop mot en mur som skyddade ett stort hus.
Mina tårar brände bakom ögonen och när känslan jag haft kom tillbaka brast det, tårarna rann hela tiden ner för mina skitiga kinder. jag drog upp knäna och lutade pannan mot dom.
Känslan av att känna sig ensam, övergiven, rädd, hopplös och oälskad fanns i mig hela tiden. Mycket hade mina stackars armar fått lida för och även denna gång.
Blodet rann ner för handen och droppade ner till marken.
"Please someone help me..." min röst sprack och även om jag visste ingen hörde mig sa jag det ändå.
Jag försökte somna mot den hårda sten muren medans orden jag haft i huvudet väldigt länge snurrade runt; du är värdelös, ingen vill ha dig, du är ensam, ingen älskar dig.
2013-06-20
15:40:21
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
